torsdag 20 januari 2011

Ansträngande krönika

Ute är det grått. Riktigt grått. Det droppar från verkstadstaket.
Inte kan det väl vara våren som är på antågande?
Nej, säkert bara herr Bore som retas lite för att vi ska tro att vi snart ska få se en bit av gräset igen.
Säkert när vi, som mest, börjar tvivla på om vintern släppt sitt grepp, så vaknar vi en morgon och så är hela världen vit...igen !
Nä du, herr Kyla, denna gången ska jag inte gå på det......

Mitt hjärta börjar slå fortare och anar jag inte en svettdroppe i pannan...
Tankarna studsar fram och tillbaka. Det börjar kännas jobbigt.

Jag fäster min blick på det som finns där utanför fönstret. Kanske kan det få mig att tänka på något annat?

Se där, där kommer svärmor. Hon är nog på väg till verkstaden. Bäst för henne att gå sakta. Isfläckarna är många.
Hon ser mig inte utan travar lugnt vidare.
Jag är glad att ingen ser mig. Svetten löper ner från pannan och det är riktigt arbetsamt och tungt.

Där står grannens husbil med en halvmeter snö på taket. Den står där och vilar och väntar som så mycket annat gör när det är vinter och kallt.
Den väntar på aktivitet utav ägarna. Likaså gör gungan, studsmattan och det ännu inpackade växthuset.
Allt kring vår gård är lugnt.
Utom mitt hjärta som slår fort. Nu går det inte att tänka på något annat. Går inte att lura hjärnan att tänka på så sköna ting som sommar, värme och bad.
"Centralen" VET att leva i nuet är det enda som gäller.
Pulsen är hög och det börjar kännas i benen...Kan det inte bara ta slut?

Har tittat färdigt genom fönstret. Intresserar mig inte längre.
Nu står mitt intresse endast till tickande röda siffror.

Plötsligt vänder allt! Det kommer mer kraft! Kraft som gör att jag torkar svetten och ökar tempot. Ska jag slå rekord idag?
Tittar på min spegelbild i sidofönstret och rätar på ryggen och DÄR!!!
DÄR...gick jag i "mål"! Inget rekord idag heller men ett steg närmare målet:
SPRINGTIME -11

Svetten droppar, hjärtat slår, men lyckan har ökat! Ute känns det inte så grått längre. Kanske den där Bore får lov att lura mig lite iallafall.

Trycker på STOP och får ett pipande ljud till svar. Kanske är det som "han" svarar: -"Tack för idag! Det här gjorde du bra! Ses i övermorgon!"

Jag gillar dig, mitt löpband!

P.S Senare på kvällen visar det sig att när min älskade make monterade och installerade "bandet" ställde han det i uppförsbacke!!!!! Nu är frågan, gjorde han det med vilje och välmening?
D.S

torsdag 13 januari 2011

Tävling!

Lilla Anka har en överraskning åt er alla!
Gå in på hennes blogg och kolla NUUUU!!!
Det är tävling på gång!
www.lillaanka.blogspot.com

onsdag 12 januari 2011

Jag ska aldrig blogga


Har aldrig förstått mig på det här med att blogga. Föra dagboksanteckningar på nätet! Otroligt löjligt! Visa sig för hela värden, vad jag tycker, tror, gör....nej, det är inget för mig!
Okey jag kan förstå tonåringar som liksom lever i en "annan tid, annan värld" än den jag är van att leva i, jag, en snart medelålders dam.....elller kvinna iallafall.
De unga har så många idéer och gör så mycket intressanta saker som är värt att läsa om.

Själv är jag lycklig med arbete, barn och familj. Tiden rusar på och det är inte många stunder som man får för sig själv.
Tankarna bubblar inom en och man behöver hitta andningshål, bara vara.

När jag vill vara ensam och bara låta tankarna vandra och kanske låta en och annan idé bubbla fram, då springer jag! Alltså inte runt i huset, för det gör jag jämt ändå, nej jag tar mig en tur ute i Guds fria natur, eller på nya löpbandet när snön ligger vit både på tak och vägar.

Fast ibland hade det varit skönt med en LUGN stund... Bara plocka fram paletten, stafli och penslar och MÅLA.....fast det blir aldrig som jag tänkt mig tavlorna och så har vi inga väggar att sätta upp mitt alster..

Kanske.....kanske...kanske man skulle försöka att skriva av sig....skriva av sig av det där "djupa" som finns där inom mig, eller om den där otroligt märkliga upplevelsen som jag var med om på Coop häromdagen, eller den där komiska situationen som uppstod då skrattet bara välde ut....

Det ska jag skriva i....min nya anteckningsbok som jag köpte på Gemet i Örkelljunga.

Eller...tänk om jag skulle låta familjen läsa det också....Kan ju hänga upp det på kylskåpet?
Äh, då kommer bara en viss 2 1/2-åring att slita ner det och så var de tankarna borta.....

Kanske ändå skulle...dokumentera det så man kan få dela med sig...iallafall lite.
Kunde ju vara kul att se om någon läser...Kanske vi är några som kan dela samma upplevelser, våra vardagssysselsättningar, idéer och framför allt, vår tro, som jag har ett enormt behov av att dela och fundera kring....

Det kan ju inte skada att iallafall googla "Hur man skapar en blogg".....

Okey, nu är den gjord. Fingrarna glider över tangenterna. Kan egentligen inte sluta skriva.
Det här verkar ju underbart!
Jag har en blogg!
Kram!

P.S Jag lever faktiskt i SAMMA värld som tonåringarna, tillsammans med dem!!
D.S